Och som ni redan vet så var det ju bara drygt ett år sen jag packade upp all skit jag har.
Men men.. snart så. Skall bara slappa lite till på soffan ;)
Jag kan inte sluta pendla emellan vemod och lycka.
Jag vill verkligen detta. Jag hittar ingen tvekan alls, trots en del syrliga kommentarer om mitt beslut och annat märkligt beteende.
Men det smärtar mig att se hur många som faktiskt "ogillar" att jag flyttar.
Jag hoppas dock att alla kan se att jag är lycklig nu och att det som väntar i jämförelse med livet jag har levt dom senaste (i runda slängar) 6 åren är så värt vart endaste uppoffring som kan göras. Inte bara för Johans, min stora kärleks, skull. Utan också för ett nytt arbete och en ny miljö som enbart kan göra mig gott. Jag behöver detta. Och för en gång skull kommer jag göra något bara för mig.
Jag älskar er alla. Men ni skall se att ni knappast blir av med mig bara för att jag lämnar staden (Så vida ni inte vill det då dvs.).
Kärlek!
